En blogg av mig, Emma

Jag har inte många andetag kvar längre. Jag känner mig själv kippa luft. På onsdag hoppas jag bli räddad. Just nu känns det som min enda chans. Jag orkar inte mycket mer längre. Jag känner inte igen mig själv, det här är inte jag! Livet har tagit för hårt på mig. Allt jag ber om är en ynka minut att kunna känna mig som vanligt igen. Jag glömmer saker, sover dåligt, har konstant huvudvärk, ont i kroppen, gråter för minsta lilla och irriterar mig på allt. Och för att summera vad allt det beror på så är det stress. Stress från jobbet, hemmet, ja allt tar på mig just nu och jag behöver hjälp. Jag har insett det tidigare men varit rädd för att be om hjälp. Jag har alltid trott att jag klarar mig, att jag är stark och det är jag. Jag ÄR stark för jag vågar be om hjälp innan det är försent. Det är inte så att jag vill dö, jag har inga självmordstankar men ibland önskar jag att jag bara kunde försvinna för just nu känner jag att jag bara ställer till med problem. Snart är det onsdag. Då får vi se, se om det kan ljusna upp. Jag hoppas det.